Till startsidan

Fabler

Aisopos fabler

Vem var Aisopos?
Aisopos var det antika Greklands store fabelskrivare. Aisopos levde som slav under 500-talet före Kristus och var en mycket omtyckt sagoberättare. Först flera år efter hans död skrevs hans dikter och sagor ned.

Vad är en fabel?
En fabel är en djursaga där djuren beter sig som människor och pratar precis som vi. Berättelsen har alltid ett budskap till läsaren - att det är snällhet och visdom som vinner över det onda och dumma.

Lejonet och musen
Vallpojken och vargen
Hunden och köttbenet
Kråkan och räven
Hönan som värpte guldägg
Haren och sköldpaddan
Vinden och solen
 

Lejonet och musen

Ett lejon låg och dåsade i skuggan av ett träd när en liten mus sprang över hans nos. Lejonet vaknade till och la raskt sin stora tass över den lilla musen. Musen bad för sitt liv och lovade att hjälpa lejonet om det någon gång skulle behövas, bara lejonet lät henne gå. Då skrattade lejonet men han släppte musen.

Kort därefter fastnade lejonet i ett nät som några jägare lagt ut. Då han inte kunde komma loss började han ryta så att det hördes i hela skogen.

Musen hörde lejonets rytanden och sprang så fort hon kunde för att komma till hjälp. Med sina vassa tänder gnagde hon lätt sönder nätet och befriade lejonet.

"Där ser du", sa musen. "Du skrattade när jag sa att jag någon gång skulle hjälpa dig, men nu är du nog ganska glad att jag kom till din hjälp."
 

Upp

Vallpojken och vargen

Det var en gång en vallpojke som varje dag vaktade fåren. I närheten bodde en varg som alla i byn var mycket rädda för. En dag när pojken som vanligt vallade fåren tänkte han att han skulle skämta lite med folket i byn. Han skrek så högt han kunde: "Hjälp! Vargen kommer, vargen kommer!" Byfolket kom springande men hittade inte någon varg utan bara pojken som skrattade åt dem.

Några dagar senare gjorde pojken samma sak, och folket i byn kom än en gång springande för att se vad som stod på. De möttes också denna gång av pojken som skrattade: "Ha ha, tänk att jag kunde lura er ännu en gång!"

Men så en dag kom verkligen den riktige vargen. Pojken skrek förtvivlat: "Hjälp, hjälp! Vargen kommer och äter upp alla fåren!" Men denna gång var det folket i byn som skrattade. Nu fick det vara nog, nu skulle han inte få lura dem längre. Pojken kunde inget göra och alla hans får blev uppätna av vargen.

"Den som en gång ljugit blir aldrig trodd"

Upp

Hunden och köttbenet

En hund hade lyckats få tag på ett stort och saftigt köttben som han var på väg hem med. På vägen gick han över en bro och tittade ned i vattnet. Där såg han en annan hund som också hade ett stort köttben i käften.

"Det där benet skulle smaka fint det också", tänkte hunden och öppnade munnen för att hugga åt sig köttbenet från spegelbilden i vattnet.

I samma stund som han öppnade munnen föll hans stora saftiga köttben ned i vattnet och flöt snabbt bort med strömmen.

"Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket"

Upp

Kråkan och räven

En kråka satt i ett träd och åt på en stor god ostbit. En räv kom förbi och fick syn på henne. "Den där ostbiten skulle sitta fint", tänkte räven och sa med sin snällaste och lenaste röst: "Kära fru kråka, alla jag träffat här i skogen har talat om er skönhet och jag måste hålla med dem om att ni är den vackraste fågel jag sett."

Kråkan sträckte på sig uppe på grenen. Räven fortsatte med sitt smicker: "Det sägs att ni sjunger underbart också, kanske kan man få höra en liten sång?"

Kråkan föll för smickret och öppnade näbben för att sjunga. I samma ögonblick tappade hon den stora ostbiten som föll rakt ned i gapet på räven. "Kära fru kråka", sa han, "jag märker att du har alla goda egenskaper som jag hört talas om - förutom förstånd."

Upp

Hönan som värpte guldägg

En bonde ägde en höna som varje dag värpte ett ägg av renaste guld. Han levde gott av äggen och blev med tiden till och med ganska rik. Men bonden ville ha ännu mer guld och tänkte: "När det kommer så mycket guld ur hönan så borde det finnas ännu mer guld inuti henne. Om jag kunde få allt guld på en gång så skulle jag bli ännu rikare."

Bonden slaktade hönan, men såg till sin förtvivlan att hon såg likadan ut inuti som alla andra hönor. Hönan kunde bonden aldrig få tillbaka och han blev dessutom av med sitt dagliga guldägg.

"Det är bättre att nöja sig med det man har istället för att ha begär efter mer"

Upp

Haren och sköldpaddan

En hare stod och skränade och skröt för sköldpaddan om hur snabba fötter han hade och hånade henne eftersom hon var så långsam. Sköldpaddan sa: "Hörru, skryt lagom! Jag springer gärna ikapp med dig om det är det du vill."

Haren gapskrattade åt en så dum idé men han gick med på att tävla. De kom överens om målet och startade samtidigt. Haren skuttade snabbt iväg och var snart långt före sköldpaddan. När haren började närma sig målet så tänkte han att han gott kunde hinna med en liten vilopaus vid vägkanten, sköldpaddan skulle inte hinna fram på länge ändå. Haren lade sig att sova. Sköldpaddan stretade däremot på utan minsta rast. När haren vaknade såg han till sin förargelse att sköldpaddan gått förbi och redan hunnit in i mål. "Sakta kommer också fram till målet förstår du", sa sköldpaddan.

"Trägen vinner" eller
"Goda anlag måste tas omhand väl"

Upp

Vinden och solen

Vinden och solen diskuterade vem som egentligen var starkast av dem. Då såg de en vandrare långt där nere på vägen. "Se på honom", sa solen, "den som först kan få honom att ta av sig kappan är den starkaste av oss". Vinden började. Han tog i och blåste allt hårdare och hårdare. Men det enda som hände var att vandraren drog kappan ännu tätare omkring sig. Efter en stund gav vinden upp. Solen började då lysa milt och varmt ner på mannen. Nu dröjde det inte länge förrän vandraren tog av sig kappan. Solen hade vunnit.

"Man kommer ofta längre med mildhet än med styrka"

Upp